Jag fick förfrågan om att hålla vårtalet i år, jag sa ja efter lite tvekan, sen kom tvivlet oj oj oj...
då kom jag faktiskt på, att jag nog haft ett liten form av vårtal inom mig ett antal år, sånt där som poppar upp när man är ute och går!
Jag satte mig att skriva, en dag när det var dimma
tänkte, jag kan ju försöka mig på att rimma
Så det blir på mitt sätt, lite lekande lätt!
För tänk att få skriva ett vårtal
som når ut över berg och dal
om blommor som knoppas
och människor som inte slutat att hoppas
om tussilagon i diken
eller varför inte om Nordanöviken?
Och om rabarberknoppar som vill opp
kanske om Hultomsbergets topp!
Ja, hur svårt ska det vara?
Det kanske bara handlar om att svara!
på frusna själars önskan om styrka
om svar från liten vit kyrka
Tänk att få ta av sin vinterjacka
och fatta tag i sin trädgårdshacka
låta frön få gro
runt vårt eget lilla bo!
Så vi ställer oss vid brasan och tittar på flammor röda
som får Hemsöhimlen att glöda
och vara i nuet och upptäcka allt, ännu en gång
varför inte med en sång?
Våga njuta av livet
men ändå inte ta allt för givet!
Låt vinden leka i ditt hår
för nu, är det äntligen vår!
Som avslutning vill jag gärna citera en riktig diktare, Gustaf Fröding:
Var icke ledsen fast molnen trycka och vinterköld genom hjärtat går,
ty bakom moln glänsa sol och lycka och efter vinter blir det åter vår.
Hurra för våren och välkommen sköna maj!
